2 Macc 13

a 1. 1 Mack 6,28

b 2. 2 Mack 11,1

c 3. 2 Mack 4,23

d 4. 1 Tim 6,15; Upp 17,14

e 8. Vish 11,16.16,1; 2 Mack 8,33; 9,6

f 15. 1 Mack 6,37.43; 2 Mack 8,23

g 19. 1 Mack 4,61.6,31. 22.1 Mack 6,49

Menelaus avrättas. Konung Antiokus Eupator drager i fält mot judarna, men bliver slagen. Han ingår fred med dem.

1 År 149 nådde den underrättelsen Judas och hans anhängare, att Antiokus Eupator med stor härsmakt kom tågande mot Judeen, 2 åtföljd av sin förmyndare Lysias, som ock var riksföreståndare; vardera stod i spetsen för en grekisk här på ett hundra tio tusen man fotfolk, fem tusen tre hundra ryttare, tjugutvå elefanter och tre hundra lievagnar. 3 Till dem slöt sig ock Menelaus; och han uppmuntrade med mycken förställning Antiokus till kriget, dock ingalunda för att främja sitt fäderneslands väl, utan i tanke att han nu åter skulle kunna få makten sig anförtrodd. 4 Men han som är konungarnas konung uppväckte Antiokus' vrede mot den uslingen; och när Lysias visade att denne bar skulden till alla olyckorna, gav konungen befallning om att föra honom till Berea och avliva honom på det sätt som är brukligt på denna plats. 5 Där finnes nämligen ett femtio alnar högt torn, som är uppfyllt med glödande aska; detta har en vridbar inrättning, som på alla sidor stupar rätt ned i askan. 6 Där bliver var och en som har gjort sig skyldig till tempelrån eller också begått något annat övermåttan svårt brott nedstörtad och så bragt om livet. 7 En sådan död måste nu den ogudaktige Menelaus lida, utan att ens få komma i jorden; 8 och detta var alldeles rättvist. Ty eftersom han hade begått så många synder mot altaret, vars eld var helig, och med den dess aska, därför fick han sin död i aska.

9 Men konungen kom nu tågande, förgrymmad i sitt sinne, i avsikt att låta judarna få känna på det värsta av vad som hade vederfarits dem under hans faders tid. 10 När Judas fick underrättelse härom, uppmanade han folket att dag och natt anropa Herren att han nu, om någonsin, ville komma dem till hjälp, 11 nu då de voro i fara att bliva berövade sin lag, sitt fädernesland och sitt heliga tempel, och icke tillstädja att folket, som nyss hade fått något litet andrum, blev givet i de hädiska hedningarnas våld. 12 Sedan alla endräktigt hade gjort så och i tre dagar utan avbrott hade åkallat Herren, den barmhärtige, under gråt och fasta och knäfall, talade Judas uppmuntrande ord till dem och befallde dem att hålla sig redo. 13 När han sedan hade haft en enskild sammankomst med de äldste, beslöt han att de skulle draga ut och med Guds hjälp låta det komma till ett avgörande, förrän konungens krigshär hade infallit i Judeen och satt sig i besittning av staden. 14 Och i det han så överlämnade utgången åt honom som är världens skapare, uppmuntrade han sitt folk att med ädelt mod kämpa intill döden för lagen och helgedomen, för staden och fäderneslandet och samhällsordningen. Därefter slog han upp sitt läger i närheten av Modein. 15 Och sedan han hade givit sitt folk denna lösen: »Gud giver segern», gjorde han med en utvald skara tappra unga män om natten ett anfall på konungens högkvarter; därvid nedgjorde han vid pass två tusen man i lägret och fällde den förnämsta av elefanterna, tillika med alla dem som befunno sig i tornet på dess rygg. 16 Och till slut uppfyllde de lägret med skräck och förvirring och drogo sin väg såsom segrare, först när dagen begynte att gry. 17 Och allt detta hade skett tack vare Herrens beskärm, genom vilket han blev hulpen.

18 Sedan konungen nu hade fått pröva på judarnas djärva mod, försökte han att med listiga medel bemäktiga sig de fasta platserna 19 och ryckte så mot Betsura, en stark judisk fästning. Han drevs tillbaka; han gjorde då ett nytt anfall, men blev besegrad. 20 Men Judas tillförde de inneslutna vad de behövde. 21 Och Rodokus, en man ur den judiska hären, yppade för fienderna vad som borde hållas hemligt. Han efterspanades och blev gripen och inspärrad. 22 Konungen förhandlade ånyo med besättningen i Betsura; han gav och mottog fredsförsäkringar. Sedan tågade han bort 23 och angrep Judas och hans folk, men led nederlag. Så fick han underrättelse om att Filippus, som hade lämnats kvar såsom riksföreståndare, hade gjort uppror i Antiokia. I bestörtningen häröver inledde han underhandlingar med judarna. Han gav efter och besvor en överenskommelse på i allo billiga villkor; han ingick förlikning med dem och frambar offer och hedrade templet och den heliga platsen och uppträdde välvilligt. 24 Sedan tog han avsked av Mackabeus. Därefter, sedan han hade lämnat kvar Hegemonides såsom befälhavare över området från Ptolemais till Gerar, 25 drog han åstad till Ptolemais. Men invånarna där i Ptolemais voro misslynta över fördraget - de hade nämligen stor ovilja mot judarna - och ville hava bestämmelserna upphävda. 26 Lysias trädde då fram på talarstolen och försvarade, så gott han kunde, vad som hade hänt; han lyckades ock att övertyga och lugna dem och göra dem välvilligt stämda. Därefter tågade han tillbaka till Antiokia.

På detta sätt ändade konungens anryckande och återtåg.

^a ^b ^c ^d ^e ^f ^g